Trädgårdsvilan

Jag har alltid en period på hösten då jag är utled på allt vad trädgård heter. Jag är knappast ensam om den känslan. För mig brukar det vara på en sådan nivå att höstsysslorna, alltså sådant som faktiskt MÅSTE göras, blir lidande. Den 4 november har jag således ännu inte plockat undan krukor, bunkar, redskap eller andra tillbehör. Jag har inte heller petat ner en enda tulpanlök och de ligger i hundratal och väntar på mig, precis som ett femtiotal dahliaknölar som ännu inte är i vinterförvaring (uppgrävda och frostfritt nog, men det är allt). Visserligen är trädgårdsleda inget konstigt i oktober och november, då jag helst ligger i vågrätt läge med en hund på magen och en på fötterna, men den där ”att göra-listan” är jag tvungen att bocka av vare sig jag vill eller inte. Åtminstone om jag vill ha blomsterfägring också ett nytt år. 

Det är inget som är dåligt med trädgårdsleda tänker jag. Också sådant man brinner för måste man få ta paus ifrån. Det just den där pausen som gör att lusten kommer tillbaka med full kraft. För mig brukar det inträffa någongång kring jul. Aldrig är trädgården så vacker som då jag börjar planera för nästa säsong. I tankarna fullföljs projekten ett efter ett, vädret är gynnsamt, hönsen har lärt sig frihet under ansvar och de nyanlagda blomsterbäddarna svämmar över av de mest ljuvliga blommor.

Kanske är det planeringsstadiet som är en av de det finaste sakerna med trädgård? Då allt är möjligt. Bläddrandet i frökataloger med vikta hundöron och anteckningarna i den fina, gröna trädgårdskalendern med rosa band. 

Frön som inte gror, skadedjursangrepp, ihållande regn(eller torka) samt vind som knäcker frodiga dahlior är långt borta. Jag älskar att jag alltid glömmer det dåliga och tänker att nästa sommar kommer det att fungera. Det känns hoppfullt. Allt börjar om på nytt. Men för det behövs vila.